Lezoula

Just nu känner jag inte för att hålla in på orden, att vara finkänslig... Nä! Fy fan för detta jävla liv! Så sjukt trött på det. Ett rent jävla helvete kan man kalla det. Och jag har satt mig här själv! Jag hatar mig för det. Kommer nog alltid att göra det också. Jag slår hårt på tangenterna av ilska! Ilska i sitt bästa slag. Pulsen är hög, adrenalinet forsar genom mina ådror, kastar i mig mitt röda GODA vin. Önskar jag var personen i någons sång..

Dancing is my life. The song is my life. My family is my life. My job is my life. Det är så det låter för många individer på denna planet. Men inte för mig. Jag tänker så det knakar och försöker komma på vad som är "my life", men hittar inget! Jag försöker komma på vad det är jag brinner för, vad jag älskar att göra, vad som är min glädjande vardag. Men inget... inget kommer upp. Det närmsta är väl att skriva.. jag gillar att skriva, men inte älskar jag det. Och var får jag skrivet? Jo här.. Dessa få raderna, eller på någon annan liten internet sida. Min vardag består endast av de sysslor man MÅSTE göra, som för många andra. Städa, tvätta, jobba.. Sköta om sig själv finns ju oxå. Men där lägger jag inte ner mycket tid. Göra sig fin i håret eller sätta på sig fina kläder. Nja.. Jag har ju inte direkt något att göra mig fin för. Jag behöver inte gå "fin" när jag är hemma, heller inte på jobb där det ändå inte är någon som ser mig.. Det kanske uppfattas som om jag lever i en deprimerad värld, men så är det inte. Det är inte fantastisk, mitt liv. Men det kunde ju varit värre. Jag kallar det mer.. Vanligt/tråkigt.

Kan för många tankar göra en galen? I så fall är jag galen. Tankar flyger omkring som en iskall vind i huvudet på mig. Tankar på allt! Eller inget. Alltid är det något jag tänker på, aldrig är det en sak i taget. Tankarna.. Kan dem förgöra mig? Eller är jag säker? Somliga skulle väl säga att det beror på vad det är för tankar. Inte för mig. För mig är alla tankar detsamma. De är kalla, långdragna, allt annat än hänvisande. Att få ligga i timmar och tänka på allt eller inget är ibland helt underbart! Men jag lyckas alltid övertänka, aldrig till det bra. Vad hade jag gjort utan mina miljontals tankar som surrar i skallen på mig, där finns så många att jag snart inte kan hålla reda på dem! Jag älskar dem för att de finns där, men jag hatar dem för att de aldrig kan sluta..

Man är här ännu och har varit här i ett tag. Redan efter första delen började det dala nerför. Och det har inte slutat. För varje meter djupare ner har jag haft mina förhoppningar av att något bättre ska komma, mer fel har jag aldrig haft. En och annan kortvarig dag har det väl uppkommit en mer plan väg, mer än så har det inte blitt. Aldrig har det stigit igen, aldrig. Varenda aspekt i föreställningen är avskyvärd..minst sagt. Mina tankar flyger varje dag till en påhittad historia om ett slut. Varför förblir det bara en påhittad historia, har jag frågat mig många gånger. Jag har inget svar. Jag har inget svar till mig själv.