På kanten av klippan

Ibland undrar jag varför det ska vara som det är nu? Varför finns det ingen förändring? Jag blir så nere, så ledsen, vill bara skrika!! Vill bara ge upp allt. Skita i allt. Jag pallar inte denna livstilen. Att det ens skulle behöva bli såhär.. Jag som hade planer på vad jag skulle göra, vad jag skulle bli. Känns som allt bara svikit mig. Som om allt var till ingen nytta då jag ändå skulle hamna där jag är nu.. Det hela gör mig så deprimerad. Jag vet att chanser inte bara kommer till en, man måste själv leta upp dem. Men jag letar ju! Jag letar för fullt men hittar ändå inga chanser! Är min tid redan förbi? Jag har ju bara börjat... Trodde jag. Jag skulle skänka min ena arm för att få en tvär förändring.
Jag brukade ha så mycket glädje i mig. Alltid var jag glad och alltid ville jag skratta. Men inte längre. Har inget att le för, inget att skratta över. Inget alls att känna glädle till... Jag känner mig som en helt annan person. Är inte längre densamma som jag var för 3 år sen..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0