Lezoula

Med en vit ros i min hand, går jag längs bäcken och följer dens ström. Ett ljud av rinnande vatten, ett annat av vinden.. Alla tecken vi missar, alla problem vi blundar för. Tidigt, innan solen stigit och innan djuren vaknat. En dimma som ett täcke över ängarna, längs skogarna. Måste vi bli påminda om vem vi är? Vad vi står för? Vad vi tror på? Med fötterna i bäcken, placerar jag rosen på vattenytan. Den är för lätt för att sjunka. Jag är inte som du, du är inte som mig. Ser rosen flyta sin väg, låter vinden fatta min klänningen och svepa ner mig i bäcken. Är det vi som ger kärleken, eller kärleken som ger oss?